En dag på US

Igår var det dags för mig att göra min behandling för hjärtklappsbesvären som jag har haft... Jag var en aning nervös innan, men som tur var hade Samuel tagit ledigt hela dagen för att kunna följa med mig. Vid inskrivningen tog de EKG, blodtryck och blodprov, och som vanligt hade de svårt att pricka rätt kärl i armvecket på mig... Sen när de väl lyckades pricka ett kärl efter tre försök och två sköterskor, då kom det istället inget blod! Hade ganska ont i armen efteråt, å det blev ju inte bättre av att det satt kvar ett rör (eller vad det nu var) i armvecket under hela dagen....

Hur som helt, när jag kom in på avdelningen fick jag klä om till sjukhuskläder och bädda ner mig i sängen i väntan på operationen (ablation). Jag kände mig inte så värst snygg i den där utstyrseln; megastora trosor som mer såg ut som boxershorts, långa strumpor som räckte upp på låren, och sen den där långa skjortan som knyts baktill (så rumpan syns). Samuel ville gärna fråga personalen om vi fick ta med kläderna hem, men jag avstyrde ;)))

När det blev dags skjutsade sköterskan mig i sängen till operationssalen. Jag fick vänta en liten stund utanför, och under tiden fick jag prata med en sköterska och sedan även med läkaren som skulle utföra operationen. Antar att det var för att lugna ner mig lite mer. Väl inne i operationssalen var det dags att byta sängen till en brits. De bäddade ner mig ordentligt med varma handdukar, för jag skakade en aning (antingen för att jag frös, eller för att jag var nervös... Det hjälpte iallafall). Kläderna hade ju också åkt av, men det gör de ju så proffsigt att man inte alls känner sig blottad!

Jag fick sedan lokalbedövning i ljumsken, där de sedan förde in elektrodkatetrar till olika områden i hjärtat via blodkärl. Med dessa kunde de sedan styra hjärtat och starta en hjärtklappning, för att kartlägga typen av hjärtklappningen. Detta kändes ganska så obehagligt eftersom att jag kände hur de styrde mitt hjärta, konstig känsla! När detta var gjort kunde behandlingen påbörjas, genom att vävnaden under elektroden värmdes/"brändes". På så sätt kan inte blodet fortsätta att rusa denna väg, vilket betyder att hjärtklappningen inte kan starta igen. Hjärtrytmen testades sedan flera gånger för att se om hjärtklappningen kom igång igen eller ej. De fick dock göra om proceduren en gång till då hjärtklappningen kom igång igen...

Det hela gick ändå ganska så snabbt. Från att jag åkte från mitt rum på avdelningen till att jag kom tillbaka tog ca 1½ timme. När jag kom tillbaka var jag tvungen att ligga stilla ett par timmar, innan jag fick röra på mig. För att förhindra att en blödning från ljumsken skulle bildas. Samuel kom tillbaka till rummet och höll mig sällskap hela tiden. Jag var tvungen att vara kvar på avdelningen fyra timmar till med EKG-övervakning. Jag behövde inte stanna över natten som tur var!

Som vanligt när det gäller mig måste något lustigt hända vid såna här tillfällen... Nu ska ni få höra något sjukt! Jag hade somnat till i sängen i väntan på läkaren, Samuel satt bredvid och tittade på TV. När läkaren kommer in i rummet har jag svårt för att vakna! Både Samuel och läkaren rystar om mig vid axlarna, och det sjukaste av allt är att jag är medvetande om vad som händer, jag hör vad de säger, men kan inte öppna mina ögon eller säga något (!!!) Jag liksom sov, men ändå inte. Sååååå skumt. Efter en liten stund lyckas jag vakna och känner mig jättedum, precis som att jag låtsassov eller nåt. Hmmm, nån slags sömnparalysering måste det ha varit har jag läst om. YES jag är fortfarande en dramaqueen!

Personalen på kardiologen på avdelning 7 och under själva operationen var verkligen supertrevliga! De var så omtänksamma och fick mig att slappna av. Tack också till älsklingen som höll mig sällskap, sittandes på en stol i 8 timmar medans jag fick ligga i sängen och till och med sova i mellan åt ;)

Idag är jag hemma från jobbet för att vila och ta det lugnt så att jag inte får en blödning i ljumsken, men börjar som vanligt imorgon igen!